Andra upplagan.
Denna bok är utgiven av FÖRENINGEN SKOGSARBETEN
i samarbete med KUNGL. DOMÄNSTYRELSEN
Skogs- och flottledsinspektören har granskar texten till de i kapitel III använda propaganda-skyddsbilderna, vilka välvilligt ställts till förfogande av Föreningen för Arbetarskydd.
Med ändamålsenliga redskap
arbetar Du lättare förtjänar mera
Exemplet nedan lämnar tydligt och klart besked härom.
|
I. REDSKAPEN
A. SÅGAR JÄMTE HJÄLPVERKTYG
Låt oss börja frän början och som hastigast granska de sågtyper, som numera användas i de svenska skogarna. Dessa äro:
I. Stocksågar (2-manssågar) II. Timmersvansar (1-manssågar) III. Bågsågar (1-manssågar)
Sågens huvuddelar och några olika typer av sågar
I. STOCKSÅGAR
Samtliga stocksågar (se fig. 1) sakna numera för det svenska skogsbruket större betydelse — utom för vissa fjälltrakter och de södra delarna av landet. I de övriga delarna äro
II. TIMMERSVANSAR
de dominerande. Bland dem kunna vi urskilja fyra typer, var och en fordrande sin speciella sågningsteknik.
1. Den raka typen (se fig. 2). Denna föredrages av många emedan den är smalare än de övriga.
2. Den svagt bukiga typen (se fig. 3) är den vanligaste. Sågen har sin största bredd vid handtaget.
3. Den bukiga typen eller Bredby-sågen (se fig. 4) utmärker sig genom en starkt bukig tandlinje med sågens största bredd liggande på 1/3 av sågens längd, från handtaget räknat. Denna typ utexperimenterades omkring 1920 i Bredbyn i Ångermanland.
5
Samtliga tre typer ha en jämn tanddelning med lika stora tänder och tändernas skärkant (framkant)* svagt bakåtlutad (se fig. 10). Av Bredbysågen kan man numera ytterligare urskilja en typ, som är något smalare än den vanliga Bredbysågen och har tänderna ställda mera »pä stöt», d. v. s. skärkanten lutar icke bakåt utan står i ungefär rät vinkel till sågens rygg.
4. En typ, som anses lämplig för nybörjare, är den tim­mersvans, som har tänder med avtagande storlek och tanddelning mot sågens spets. Tandlinjen är även hos denna typ svagt bukig och tändernas skärkant svagt bakåtlutad.
Handtagen på timmersvansar äro vanligtvis framställda av kryssfanér i stället för massivt trä, vilket gör dem ytterst hållbara för alla slags påfrestningar. De äro oftast ställbara i förhållande till sågbladet. De handtagstyper, som visas å fig. 3 o. 4 äro att rekommendera, då de underlätta sågens intryckning i spåret, och ger möjlighet till fullt grepp med bägge händer.
III. BÅGSÅGAR
Bågar. I vårt land användas numera uteslutande stålrörsbågar av två typer, nämligen fasta och ställbara. (Se fig. 5 och 6.)
a. Fasta bågar. Dessa bestå av ett enda rör, som bockats till lämplig form; ändarna äro försedda med fästanordningar för sågbladet, s. k. anglar, jämte spänningsanordning. Den fasta bågen kan givetvis endast användas för en bladlängd. Fördelen med densamma är, att den är lättare än den ställ­bara, vilket är av stor betydelse, dä bågsågen användes för fällning.
b. Ställbara bågar. De ställbara bägarna ha samma form, fastsättnings- och spänningsanordningar som de fasta, men bestå av tvä rör, varav det ena är instucket i det andra. För att hälla rören i rätt läge i förhällande till varandra, d. v. s. för bestämmande av bågens längd, finnes i ryggen låsan­ordningar av olika konstruktioner.
Fördelen med den ställbara bågen är att den kan användas för olika sågbladslängder; den »sättning» i bågen, som all­tid förr eller senare uppstår, utjämnas genom att rören dragas isär. Större styvhet förefinnes än hos de fasta bå­garna, därigenom att rören i ryggen gä inuti varandra. De äro lättare att transportera, emedan båghalvorna kunna isärtagas och stickas i ryggsäcken. En nackdel med den ställbara bågen är dess något större vikt.
I marknaden förekommer såväl större (3½-4 fot) som mindre (2½ fot) bågar. De mindre äro speciellt avsedda _ för kolved- och kastvedhuggning.
* »Framåt» pä en timmersvans är från handtaget, »bakåt» mot.
Vissa av dessa fasta och ställbara bågar äro försedda med »underdrag» (se fig. 5), d. v. s. ena bågbenet är förlängt nedåt, så att det möjliggör fattning med ena handen under sågbladet, vilket giver högre effekt vid såväl fällning som kapning. Då ett dylikt underdrag emellertid kan vara i vägen vid kapning av en stock liggande direkt på marken, finnas även konstruktioner, som medgiva inskjutning eller löstagning av underdraget.
NÅGRA GRUNDBEGREPP
Sågtandens grundform
Bilden nedan visar sågtandens grundform ävensom namnen på tandens olika delar.
Från denna grundform har en mängd olika tandtyper utformats, varom mera nedan.
Sågningens princip
De flesta skärande redskap, t. ex. en yxa, ett stämjärn, en barkspade etc. äga i allmänhet endast en egg. En såg består av en massa eggar — varje tand har oftast två — och är egentligen alltså icke ett verktyg utan en serie av små, samarbetande verktyg.
7
Tänderna d en såg ha tre ar­betsuppgifter, nämligen att:
1. Avskära träets fibrer, vilket tack vare tändernas skränkning* sker efter två parallella ritsar — sågspårets kantlinjer.
2. Bryta loss de avskurna fibrer­na sä att lösa spån bildas.
3. Bortföra de lösgjorda spånen ur sågspåret.
Det är på denna arbetsfördel­ning en sågs skärande verkan är baserad.
* Med skränkning (vikning eller ut­läggning) avses att varannan tand är böjd åt ena, varannan åt andra sidan av sågens blad.
Olika tandningstyper
Med hänsyn till arbetssättet brukar man skilja mellan tre olika slag av tandningar, nämligen:
a. Rivtandning
b. Spånskraptandning
c. Hyveltandning
Låt oss litet mera ingående studera dessa typer, a. Rivtandning
Vid rivtandning utför varje tand samtliga tre arbetsupp­gifter, skär, bryter loss och bortför spånet. Då sågar med denna tandning äro avsedda att arbeta i bägge sägriktningarna, ha tänderna formen av likbenta trianglar. Filfaserna på tandens båda si­dor måste då vara lika breda. (Se fig. 9.)
En med denna närbesläktad tandning är den på timmer­svansar vanligen förekom­mande. Den skiljer sig från den föregående genom att tän­derna icke äro likbenta, utan kortare på den främre skäran­de kanten (framåtlutade tän­der). Denna tandställning är vald därför att sågen är av­sedd att skära i endast an riktning. (Se fig. 10.)
8
De i marknaden förekomman­de bågsågsbladen äro vanli­gen rivtandade, varvid olika avstånd mellan tänderna före­kommer. Man skiljer på lik­formig tandning (se fig. 9) och grupptandning, vid vilken se­nare tänderna sammanställts i grupper (se fig. 11 o. 12).
Det för denna typ av tandning utmärkande är, att tanden ut­formats med en skärande o. en stötande eller skrapande sida. Den skärande sidan avskär träets fibrer, varpå den stö­tande sidan på en efterföljande tand bryter loss och bortför spånet. (Se fig. 12.)
Denna från Amerika komman­de tandningstyp haren mer ge­nomförd arbetsfördelning. Spe­ciella tänder avskära näm­ligen träets fibrer och andra, de s. k. hyveltänderna, lös­göra och bortföra spånen. (Se fig. 13 och 46.)
Olika tandavstånd
Tandavståndet avväges efter kravet på spånutrymme. Vid sågning i löst (rått) virke bli spånen större, varför sågar med stora spånutrymmen böra användas; för sågning i hårt (torrt) virke kunna av motsatt skäl sågar med små spånutrymmen d. v. s. med tättsittande tänder med fördel användas.
Genom olikformig fördelning av tänderna utefter tandlinjen (grupp­tandning) har man till fördel för sågningsarbetet lyckats motverka eljest lätt uppstående vibrationer i sågbladet.
Vilken såg bör man välja?
Svaret är:
a. För fällning
Stocksåg vid fällning av träd över c:a 20 tum i stubbskäret.
Timmersvans vid fällning av medelgrova träd d. v. s. träd, som i stubbskäret äro upp till c:a 20 tum.
Bågsåg vid fällning av träd, som i stubbskäret äro 10 tum och därunder, speciellt vid s. k. sommar­huggning.
9
b. För kapning
För kapning av stockar upp till c:a 13 tums diameter är bågsågen utan gensägelse den mest fördelaktiga sågtypen. Den skär bra, klämmer praktiskt taget aldrig. Den medgiver även utbyte av blad för såg­ning av såväl rått som torrt, fruset som ofruset virke.
Hjälpverktyg och andra hjälpmedel
En sak, som bör beaktas redan vid inköpet av en såg, är att man förser sig med för sågtypen erforderliga hjälpverktyg.
Om överhuvudtaget riktig skötsel och vård av en såg skall vara möjlig, böra följande hjälpverktyg och hjälpmedel finnas:
1. Filar 5. Brynen
2. Filklovar 6. Specialverktyg för hyvel-
3. Fogstrykare tandade sågar
4. Skränkningsverktyg 7. Rostskyddsmedel
Låt oss studera dessa litet närmare.
1. Filarna
Filfabrikanterna tillverka numera speciella sågfilar för praktiskt taget alla förekommande tandningar. Dessa filars utseende och rätta be­teckningar framgå av figurerna 14 och 15.
Här några råd angående Skötsel av filar:
Förse filen med ett ordentligt skaft! Kasta ej en fil vårdslöst i verk­tygslådan! Filen skall föras fram lugnt och försiktigt med jämn hastighet och under jämnt tryck. Tryck ej på filen, då den drages tillbaka, utan endast när den skjutes framåt! Var alltid noggrann med att filen »biter» på sågen: Filen får under inga förhållanden slinta, ty om den »halkar» på ett föremål med en sågs hårdhet, blir den genast förstörd. I det efterföljande kommer den för varje tandningstyp lämpli­gaste filen att angivas — med hänvisning till figurerna 14 a-c och 15 a-b.
10
2. Filklove eller filbock
Näst efter filen är filkloven det viktigaste hjälpverktyget. Ofta filas i allmänhet skogssågar på så sätt, att filaren håller sågen med ena handen under det att filningen utföres med andra handen. Det är själv­klart, att detta förfaringssätt ej kan giva precision åt filningen. En sak, som betalar sig i även de minsta huggarlag, är anskaffandet av en filklove, i vilken sågbladet kan sättas fast ordentligt.
En filbock av en enkel typ, som kan tillverkas av vem som helst och monteras utan skruvar eller järnbeslag, visas å figurerna 16 och 17.
11
3. Fogstrykare
Ett arbete, som ofta utföres utan hjälpverktyg eller med mycket primi­tiva dylika, är fogstrykningen. (Om fogstrykning se sid. 23.) För att denna skall kunna utföras korrekt, bör man emellertid använda något av de enkla och billiga fogstrykningsverktyg, som finnas i marknaden (se fig. 19-20).
4. Skränkningsverktyg
Skränkningsverktyg äro egentligen av två slag, dels sådana varmed skränkningen utföres, dels sådana varmed skränkningens storlek och jämnhet kontrolleras (om skränkning se sid. 24).
Skränkningen utföres med
a. Skränkjärn eller skränknyckel (se fig. 21)
b. Skränktång (se fig. 22)
c. Hammare och städ
12
Skränkningen kontrolleras med
skränkningsmallar av olika slag (se fig. 23 och 24 a—c).
5. Brynen
Brynen finnas i marknaden av olika finkornighet. Skogsarbetarna böra hålla sig med ett grövre och ett finare, emedan dessa hjälpmedel äro behövliga ej blott för god skötsel av sågar utan även för yxor och barkspadar. (Se fig. 25.)
13
6. Specialverktyg
Förutom ovan uppräknade verktyg erfordras för filning av tänderna på hyveltandade sågar fasta eller ställbara mallar. (Se fig. 26.)
Fig. 26. Fast mall för hyveltandade bågsågblad
7. Rostskyddsmedel
Rost är en mycket större fiende till såväl sågens som skärpans livslängd än man i allmänhet tror. Ett till synes mycket obetydligt rostangrepp på en sågtand eller på själva sågbladet nedsätter avsevärt hålfastheten och gör dessutom att sågen går tyngre. En god skogsarbetare är rädd om sina sågar och övriga redskap. Före varje längre uppehåll i huggningsarbetet torkas de rena och torra, varefter de inoljas med vaselin eller annat rostskyddande fett.
Redan uppkommen rost avlägsnas lättast medelst en tyglapp doppad i fotogen eller i svårare fall med fotogen och fin smärgelduk. Fotogen är även ett utmärkt medel för borttagande av kåda på sågarna.
B. YXOR
Det finns två slags yxor
Med hänsyn till det tillvägagångssätt, som tillämpas vid yxornas till­verkning, brukar man skilja på två slag av yxor, nämligen:
Stålade yxor och Helstålsyxor De stålade yxorna äro framställda av mjukt järn i nacken, kring ögat och i en del av bladet eller läggen. För själva eggen däremot användes eggstål. Helstålsyxorna bestå — såsom också framgår av namnet — av ett enda stålstycke.
Yxans form
Yxor tillverkas i ett stort antal modeller — formen varierar med andra ord avsevärt. Det finns breda, smala, tjocka och tunna yxor med alle-hända in- och utbuktningar, ränder, hylsor och andra s. k. finesser. Det mesta av detta är emellertid utstyrseldetaljer, som inte ha någon-ting att göra med yxans användbarhet.
I vårt land användas företrädesvis yxor av amerikansk modell, d. v s. »Yankee-yxan» och »Turpentine-yxan». Den förra är något bredare, den senare något smalare i eggen. De betecknas nu av samtliga yx-fabrikanter »Nummer respektive »Nummer 2». (Se fig. 27 och 28 )
14
Vilka krav ställer man på en god yxa?
Avgörande för valet av yxa är det ändamål, vartill den skall användas. En god huggyxa skall hålla för alla de påfrestningar, som uppstå vid huggning i olika temperaturer. Vidare skall den ha ett gott och varaktigt bett, som skär sig igenom både mjuka och hårda träslag. Styrka och skärpa är med andra ord vad som fordras. Det är tre fak­torer, som härvid måste beaktas, nämligen: Eggens tjocklek, vikten på yxan samt skaftets längd och form.
Eggens tjocklek (profil)
Denna skall avpassas efter det träslag, som skall huggas. Är detta hårt, säger det sig självt, att eggen icke får vara för tunn, ty då håller den icke för påfrestningarna. För att kunna motstå de kraftiga stötar, som uppstå vid huggningen, måste den vara dimensionerad och formad så, »att det finns tillräckligt med material bakom eggen». För lösare träslag skall yxan ha en mera kilformad egg. (Se fig. 50 b.)
Tilläggas må att yxor för trädfällning i allmänhet böra ha något välvda sidor eller en liten ansvällning på mitten för att minska yxans benägen­het att fastna i rått virke. (Se fig. 50 a.)
Yxans vikt
För olika ändamål behöver man, som nyss påpekats, yxor av olika vikt. Vid huggning av exempelvis ek och bok erfordras en tyngre yxa än vid huggning av gran och tall. I förra fallet bör yxan väga 1,8—2 kg och i
15
senare fallet 0,9—1,3 kg. För kvistning och fällning skulle egentligen yxor av olika vikt användas, men av praktiska skäl avstår man härifrån Släggyxan för klyvning av kastved bör väga ungefär 3 kg.
Yxans skaft och skaftning
Ett yxskaft bör icke vara för långt, emedan detta minskar träffsäker­heten — många hugg få göras i onödan.
För fällning bör yxskaftet vara omkring 70 cm (d. v. s. 32 tum).
För kvistning torde ett kortare skaft vara att föredraga. Skaftlängden för en yxa, som skall användas för såväl kvistning som fällning, kan lämpligen vara 60—70 cm.
Ett yxskaft skall vara gjort av starkt material. Hickory el. ask äro säkerligen de träslag varav de bästa yxskaften framställas. Ett björk-skaft är visserligen billigare men håller ej så länge. Träfibrerna i skaftet böra vara längsgående.
Yxskaftet bör vara svängt. Händerna få då ett naturligare grepp vid huggningen. Man åstadkommer också kraftigare hugg med mindre kraftförbrukning. Träffsäkerheten ökas också betydligt.
Själva påskaftningen av yxan har också sin betydelse. Denna bör göras så, att eggen får den rätta anfallsvinkeln. Vinkeln mellan skaftets och yxans längdaxlar bör vara 85° — alltså något mindre än en rät vinkel (yxan är underställd). (Se fig. 27.) Medelst en kil av trä (rumstorkat) eller järn får man yxan att sitta stadigt på skaftet. Träkilen bör om möjligt före indrivningen doppas i lim. Den indrives helst något snett i förhållande till skafthålets längdaxel, då kilningens effektivitet blir störst.
Ett enkelt sätt att få kilen att sitta fast är att, innan kilen drives fullt i botten, med en kniv göra två skåror på kilens sidor i höjd med skaftändan. Kilen drives därefter in så att skårorna komma något lägre än skaftändan och avbrytes De överskjutande delarna av skaft­ändan »svälla över» kilens kanter, varigenom denna säkert kvarhålles.
Släggyxans skaft skall vara rakt och med en längd av 75—85 cm.
Vilken yxa skall väljas?
Man bör komma ihåg, att det finns yxor med en hel rad utstyrseldetaljer, som för yxans användbarhet sakna betydelse, men likväl medföra en ökad tillverkningskostnad. Denna får köparen givetvis betala.
Vid skogshuggning är utan gensägelse yxor av modell n:r 1 eller n:r 2 att rekommendera. Vid kastvedhuggning tillkommer, som nämnts, Släggyxan.
16
C. BARKSPADAR
Barkspadar tillverkas i en mängd olika modeller. Bland dessa kunna vi särskilja
1) helsmidda och
2) barkspadar med löstagbara klingor.
En typ av barkspadar är utrustad med en vinge (se fig. 32 a), som för undan barken och har härigenom den obestridliga fördelen att hand­skador vid barkningen undvikas.
En del barkspadar äro försedda med vändhake (se fig. 32 b) för vänd­ning av klenare stockar vid barkning. En annan typ av barkspade är den s. k. fjädrande barkspaden.
En alldeles ny typ av barkspadar har just kommit i marknaden. På denna kan klingan lätt utbytas. Vidare kan spaden göras tyngre genom att två järnvikter, om c:a 2 hg sammanlagt, kan fastsättas vid skaftfästet.
Eggen
Eggen kan antingen göras rak eller svängd. Barkspaden med svängd egg går bra men slinter samtidigt lätt i sidled.
Vikten
Barkspadens vikt varierar mellan 0,5 och 1,5 kg utan skaft. Vid tjock eller frusen bark bör barkspaden vara tung (0,9—1,1 kg); vid tunn eller »len» bark bör den vara lättare (0,5—0,7 kg).
17
Skaftlängden
Fastställandet av den lämpliga skaftlängden är en individuell sak, var­för en utprövning av den effektivaste och bekvämaste skaftlängden är att rekommendera. Även skaftgrovleken bör avpassas efter de person­liga önskemålen. Vidare bör om möjligt skaftets ände vara försedd med en gummiknopp.
D. ÖVRIGA REDSKAP
Förutom såg, yxa och barkspade användas i skogsarbetet även en del andra redskap, såsom:
Sågkil
Vändhake
Lyftsax
--Lyftkrok
Spräckkil och Sågbock
Om vid fällning eller kapning sågen klämmer, är sågkilen (se fig. 33) till ovärderlig hjälp liksom i de fall, då fällningen av ett träd måste ske i en fallriktning som avviker från den naturliga.
För vändning av grövre stockar och för nedtagning av fastfällda träd an­vändes vändhake. Vändhakar finnas i olika utförande, av vilka den här avbildade torde vara den mest före­kommande.
Vissa barkspadar äro som tidigare nämnts försedda med vändhake, vil­ken speciellt vid barkning av klenare virke underlättar arbetet.
18
Lyftsaxen
Lyftsaxan är så konstruerad, att käftarna vid lyftningen automatiskt gripa allt kraftigare om stocken. För huggaren är lyftsaxen till speciell nytta vid hopdrag­ning och uppläggning av virke. (Se fig. 35.)
Lyftkroken
— ett lätthanterligt redskap, som i många fall kan ersätta såväl lyftsaxen som vändhaken. (Se fig. 36.)
Vid kastvedhuggning tillkommer följande redskap:
Spräckkilen
Spräckkilen användes för att un­derlätta klyvningen av grova klampar. Kilen bör vara vriden och räfflad; den spräcker då bättre och studsar icke så lätt som en slät och oräfflad kil. Sök alltid slå mitt på kilen; härigenom förhindras uppkomsten av »skägg». Har skägg uppkommit, avlägsna detta genast. Flisor, som kunna vålla svåra olycksfall, lossna annars lätt.
Sågbocken
Sågbocken är ett utmärkt hjälpmedel vid kapning av klenare stammar. I en dylik ligger en stam »stadigare». Detta underlättar arbetet. Sågbocken består av två korsspikade, omkring 75 cm långa bräder. I krysset sitter en c:a 1,5 m lång stång. (Se fig. 62.)
Utöver här anförda redskap bör varje huggare vara försedd med en mätkäpp eller skant för längdmätningar av sådant virke, som han själv skall mäta av. Läng­den på denna beror på vad slags virke, som hugges. Gäller det kastved skall den vara 1 m lång. För att den lätt skall synas bör den på sommaren vara gjord av vitt virke och på vintern vara ojämnt barkad eller ev. rödmålad, så att den omedelbart syns i snön. Mätkäppen underlättar mätningen såväl vid kapningen som utmät­ningen av kastens dimensioner. Skall huggaren mäta av värdefullare virke, bör han dessutom vara försedd med en klave för diametermätning.
19
II. REDSKAPENS SKÖTSEL
A. HUR MAN SKÖTER EN SÅG
De sågar med varierande tandtyper, som förekomma, ha icke tillkommit på måfå utan hava utformats efter ingående experiment och undersök­ningar. Gemensamt för dem alla är, att de — för att göra fullgod tjänst — fordra var och en sin speciella skärpning.
För att få skärpningen riktigt utförd är det nödvändigt att
1. Den, som skall skärpa sågen (filaren), måste ha känne­dom om sågens arbetssätt.
2. För ifrågavarande tandningstyp lämpliga filar an­vändas.
3. Övriga nödvändiga hjälpverktyg finnas och rätt an­vändas.
4. Sågen sitter Väl fastspänd i en filklove.
5. Belysningen är god och speciellt vid eldsljus lämpligt placerad.
6. Sågskärparen-filaren måste taga god tid på sig.
Innan vi mera ingående granska dessa krav, torde det vara önskvärt att ge några allmänna råd, som gälla för alla sågar. Från början bör inpräntas, att en såg är ett redskap, som ifråga om skötsel ställer be­tydligt större krav på ägarens omtanke och handlag än andra enklare redskap. De flesta torde nog ännu ha den uppfattningen, att det är tillräckligt om sågtänderna äro »vassa»; det kravet räcker inte.
1. Varför olika tandningstyper fordra olika filning a. Rivtandning
Vid rivtandning (se fig. 9, 10 och 11) ha som förut påpekats alla tänder att fullgöra tre arbetsuppgifter, nämligen: skära, bryta loss och bortföra spånen. Tandspetsen skär, bröstet bryter loss och fram-fasen för ut spånet. (Se fig. 7 och 8.)
Om man endast tager hänsyn till den första uppgiften, tandens skär­verkan, är det lämpligt om tandspetsen göres så spetsigt tunn eller »vass» som möjligt, vilket ernås genom att göra filfaserna så breda som möjligt, d. v. s. filningsvinkeln så liten som möjligt (se fig. 38 b).
Det är självklart, att en på så sätt formad tandspets har mycket lätt att skära sig ned i träet. Hos en dylik tandspets finnes likväl ingenting. som bryter loss spånen. Den är ej lämplig för den tredje arbets-
20
uppgiften: spånens bort­förande. För att göra tanden mera lämpad för de två senare arbets­uppgifterna måste man pruta av på fordringarna på dess skärförmåga. Detta uppnås genom att minska bredden på filfa­serna, vilket innebär att tanden filas mera »tvärs över». Tandens bröst (se fig. 7) kommer härige­nom närmare tandspet-
Fig. 38
sen, vilket underlättar lösgörandet av spånen. Tandens kanter bli också genom denna filning lämpligare för spånföringen (se fig. 38 a).
Tyvärr är här ej möjligt att med mått ange de lämpligaste filfaserna eller filvinklarna. Erfarenheten har dock visat att breda filfaser lämpa sig bäst för mjukt virke, emedan de avskurna fibrerna äro lättare att lösgöra, spånen bli större, och kunna i följd härav lättare bortföras. I hårt virke däremot äro mindre filfaser lämpliga, då fibrerna i detta fall äro svårare att lösgöra och spånen, som i följd härav, bli mindre, bortföras lättare av de mera tvärställda kanterna.
b. Spånskraptandning
Vid spånskraptandning (se fig. 12) ha sågtändernas olika uppgifter fördelats. Här kunna därför de spånförande tänderna eller tandkanterna filas med smalare filfaser eller ofta vinkelrätt mot sågens blad. De skärande tänderna eller tandkanterna ha i motsvarande grad bre­dare filfaser.
c. Hyveltandning
Vad slutligen den tredje tandningstypen, hyveltandningen (se fig. 13), beträffar har arbetsfördelningen drivits så långt, att man vid utform­ningen av skärtänderna icke behöver taga någon som helst hänsyn till lösgöring av spån och spånföring, då detta ombesörjes av särskilda tänder, »hyveltänderna». Här kunna alltså skärtandspetsarna göras så tunna och vassa, som stålets kvalitet medgiver.
2. Lämpliga filar
Se vidare under »Skarpfilning» (sid. 25-30).
3. Övriga nödvändiga hjälpverktyg
Utförlig redogörelse för dessas användning lämnas under »förarbeten» (sid. 23) och »skarpfilning» (sid. 25).
21
4. Sågen måste sitta ordentligt fastspänd
För att få ett gott filningsarbete utfört, måste sågen sitta ordentligt fastspänd i en filklove så att vibration i tandspetsarna undvikes (se fig. 16, 17 och 18). Filen måste hållas och föras med båda händerna (se fig. 41). Den gamla metoden att fila sågen med en hand, under det sågen hålles fastklämd under armen eller mellan benen får i vår tid anses
såsom en fullkomligt förkastlig me­tod. Filningen är alltigenom ett precisionsarbete. Det är därför orimligt att tänka sig ett gott resultat vid filning på »fri hand».
5. Belysningen måste va­ra riktig och god
Om möjligt bör filningen ske utom­hus vid fullt dagsljus, men då detta ofta är svårt att ordna, bör vid eldsljus tillses, att belysningen kom­mer framifrån på så sätt att dens båda sidor belysas lika. Helst bör därför två lampor användas
Fig. 39
(se fig. 39).
6. En nybörjare i filning bör taga god tid på sig
och ej försöka få sin såg färdigfilad lika fort som en mera förfaren filare.
Det är jämförelsevis lätt att fila upp en såg, som ej är full­ständigt slö.
Det är bättre att fila en såg ofta och litet varje gång än att låta den bli så slö, att en tidskrävande uppfilning blir nödvändig.
Fila därför sågen — vid dagligt bruk flera gånger i veckan.
Minst en gång varje vecka bör en grundlig uppfilning utföras — vid vilken även tandbottnar o. d. efterhållas.
Arbetsgången vid filning av sågar är följande:
I. Förarbeten:
a. Fogstrykning,
b. Underhåll av tandformen,
c. Skränkning.
II. Skarpfilningen:
1) Filning av rivtandade sågar
2) » » spånskraptandade sågar
3) » » hyveltandade sågar. III. Efterkontroll:
Finjustering avskränkningen och borttagande av råeggen.
22
I. Förarbeten
Sedan sågen inspänts i filkloven börjar man med a. Fogstrykningen
Ändamålet med fogstrykningen är att justera sågen så, att tandspetsarna få samma höjd d. v. s. ligga på samma tandlinje.
Denna justering utföres helst med en sliten fil — den får nämligen ej »foga» för mycket — fastspänd i någon av de fogstrykare, som nämnts å sid. 12 (fig. 19 och 20).
Fogstrykningen skall alltid ske med filens tånge före: vid timmer­svansar bör strykningen dessutom ske från handtaget mot spetsen. Då en såg i allmänhet slites mest på mitten, bör större tryck användas på fogstrykaren å båda ändarna, om man önskar bibehålla den ursprung­liga tandlinjens form. Fogstrykningen upprepas så många gånger, att alla tandspetsar blivit märkta av filen, vilket visar sig som en »platta» på tandspetsen. När denna framträder även på den lägsta tanden be­finna sig alla tandspetsar på samma höjd.
Orsaken till att vi rekommendera användandet av fogstrykare är den, att strykningen ej får ske snett, så att de båda raderna av tandspetsar få olika höjd. Om så blir fallet, skär sågen snett.
Under fogstrykningen bör sågen vara inspänd i filkloven på sådant sätt, att sågens tänder stå rätt upp. Det vid fogningen uppkomna »skägget» borttages genom en lätt strykning med ett bryne längs tändernas sidor. Därefter vidtager omedelbart
b. Underhåll av tandformen
Detta bör ske i samband med varje ordentlig uppfilning av sågen. Som huvudregel gäller, att tanden skall bibehållas i sin ursprungliga form. Det blir alltså nödvändigt, att vid varje filning sänka tandbottnarna lika mycket, som tandhöjden genom slitning och fogstrykning minskats. Härvid filas nästan vinkelrätt över bladet, varvid användes kanten på en fil, som har ungefär samma kantbredd och form, som den ursprungliga tandbottnen.
Vid detta tillfälle bör man även tillse att hack, som eventuellt uppkom­mit vid föregående skarpfilning, avlägsnas. För spånföringen spelar det stor roll, om tandbotten hålles jämn och fin. Detta gör det även lättare för spånen att »släppa», då dessa utförts ur sågspåret. Till bibehållandet av tandformen hör givetvis även, att tändernas lutning icke ändras, ty har man råkat ändra denna, är det mycket svårt att rätta felet. (Se fig. 40.)
23
Fig. 40
Felaktig skärpning — tandform och tandbottnar förändrade
c. Skränkningen
Genom skränkningen d. v. s. utvikning av sågtänderna bestämmes sågspårets bredd. Att skränka »lagom» är sålunda utomordentligt viktigt för att sågen skall gå lätt.
Skränkningen borde egentligen utföras sist, men då det härvid föreligger risk, att de skarpfilade tandspetsarna skadas, vilja vi förorda, att den utföres före filningen. Dock bör en kontroll av skränkningens jämn­het utföras som en sista åtgärd, emedan det kan tänkas, att det tryck, som tänderna utsättas för under filningen, kan förändra skränkningen något. Skränkningen bör omfatta 2/3 av tandens höjd. Skränk ej hela tanden, emedan härvid bräckor lätt uppstå i tandbottnarna.
På skränkningens storlek kunna tyvärr inga exakta måttuppgifter läm­nas, då denna är helt beroende på graden av sågens tunnslipning och bredd, virkets beskaffenhet och huggarens vana.
Försök alltid arbeta med så liten skränkning som möjligt. Skränk dock mera för löst virke (normalt 0,3 mm) och mindre för hårt och fruset virke (normalt 0,2).
Vem som helst kan känna, om en såg är för litet skränkt. Den har då en tendens att vilja fastna i spåret. Om en såg däremot är för mycket skränkt eller ojämnt skränkt, går den tungt eller hugger samt ger en ful sågyta. Dessa fel bruka dock oftast oriktigt tillskrivas filningen, varför bör påpekas, att i ett dylikt fall skränkningen i första hand bör kontrolleras.
24
Skränkningen kontrolleras med tillhjälp av de tidigare — på sid. 13 — omnämnda skränkningsmallarna, vilkas användningssätt framgår av fig. 24 a, b och c. Dessa skränkningsmallar levereras i allmänhet från fabrikerna med alla anläggningsytorna liggande i samma plan, varför det anläggningsplan, som är avsett för tandspetsen, före användningen måste nedfilas så mycket som motsvarar den avsedda skränkningens storlek. Samma skränkningsmall kan emellertid användas för olika mått på skränkning, genom att detta plan nedfilas trappstegsformigt. (Se fig. 23.) En del mallar äro försedda med skruvanordning för inställ­ning av olika skränkningsmått.
Själva skränkningen bör utföras med skränkjärn eller skränktång. (Se fig. 21 och 22.)
Vid skränkning med skränkjärn bör sågen vara fastsatt i filkloven på samma sätt som vid fogstrykningen.
Med hammare och städ kan man vid skränkning erhålla ett utmärkt resultat, men endast under förutsättning, att man säkert behärskar denna skränkningsmetod.
Vad som här ovan sagts under a), b) och c) utgör förarbeten, som måste verkställas före skarpfilningen, oavsett vilken såg eller tandningstyp det gäller.
Härefter vidtager
IL Skarpfilningen
Detaljerad redogörelse för tillvägagångssättet 1) Filning av rivtandade sågar
Tänderna i en dylik tandning äro avsedda att riva i bägge riktningarna och härav följer, att tanden är likbent och att filfaserna på båda sidorna måste hållas lika breda.
Vid skarpfilningen bör sågen spännas in i kloven, så att den lutar från filaren i c:a 45° vinkel. Filen kan då hållas i det närmaste vågrätt. Härvid kommer fildraget att göras från tandens nedre del och uppåt mot spetsen, vilket är det rätta. Fildragen utföras som beskrivits å sid. 10.
Fila först varannan tands vänstra sida och börja vid sågens vänstra ände samt försök att göra alla fildragen med samma lutning på filen i för­hållande till sågen. Fila på varje tand endast så mycket, att ungefär halva den platta, som uppstått vid fogstrykningen, försvinner.
25
dessutom bör efter denna filning tandkanten vara knivskarp till 1/3 av tandens höjd. Akta tandbottnarna så att icke filhack uppstå. Fortsätt därefter med högra sidan på samma tänder, varvid början göres vid sågens högra ände. Utför filningen på exakt samma sätt, som tidigare beskrivits, tills fogplattan på tandspetsen är helt borta. de sista fildragen böra göras ytterst försiktigt, då endast ett mycket lätt drag kan vara för mycket.
Understundom kan en kvarsittande filgrad (skägg) förorsaka att man misstager sig på tandens verkliga höjd. För att undvika detta avlägsnar man graden genom att stöta lätt på tandspetsen med filskaftets ände. Kom ihåg, att en för låg tand icke deltager i arbetet!
Observera, att det är svårt vid ombyte från filning av tändernas vänstra sida till filningen av deras högra att bibehålla samma lutning på filen. Man bör därför från början lära sig att växla grepp på filen sålunda: Vid filning av tändernas vänstra sida hålles filen med högra han­den om skaftet och vänstra vid spetsen. Vid filning av tändernas
högra sida hålles filen med vänstra handen om skaftet och den högra vid spetsen.
För den ovane är det ofta till god hjälp, att för bibehållande av den rätta filvinkeln på filkloven fast-sätta eller upprita ett system av parallella linjer, efter vilka filen föres. (Se fig. 41.)
Sedan nu sågens alla åt ena sidan skränkta tänder skarpfilats, vän­des sågen varefter tänderna på sågens andra sida filas på liknan­de sätt.
Fila aldrig på den del av sågen, som befinner sig utanför klo­ven.
Fig. 41
Se till att vid den sista filningen de förut skarpfilade tänderna icke skadas.
Vad som ovan sagts beträffande skarpfilning gäller såväl stocksågar som bågsågar med rivtandning, d. v. s. sågar, som arbeta i båda riktningarna.
För filning av rivtandade stocksågar (se fig. 9) användas filar med en rund och en rak kant (el. två runda kanter) med fin engradig hugg­ning. (Se fig. 14 a och b.) Längd c:a 8 tum.
26
För filning av bågsågblad med tätt sittande tänder användas van­liga dubbla sågfilar med fin engradig tvärhuggning c:a 51/2 tum (se fig. 15 b). Här nedfilas botten i samband med skarpfilningen.
För filning av bågsågblad med glest sittande tänder (fig. 11) an­vändas dubbla sågfilar med fin engradig tvärhuggning med mer eller mindre breda kanter, ofta specialgjorda för vissa vanligare tandformer (se fig. 15 a och b). Tandbottnen nedfilas här före skarpfilningen.
Ett vanligt filningsfel
Om för sågar med glest sittande tän­der, d. v. s. med raka tandbottnar, en fil med tunn kant användes, kan man knappast undvika filhack i tandbottnen invid tandroten och småningom upp­står det bekanta fenomenet med små tänder mellan de egentliga rivtänderna (se vidstående bild). Detta är givet­vis till nackdel, då dessa små tänder inkräkta på spånutrymmet och fast-hålla spånen. Ha sådana uppstått, bör man vid första tillfälle fila bort dem. Bryt aldrig bort dem med tång el­ler skränkjärn.
De rivtandade timmersvansarna skilja sig vad tandningen beträffar från de rivtandade stock- och bågsågarna därigenom, att de oftast arbeta i endast en riktning. Tänderna äro därför icke likbenta — utan den främre skärande kanten på dessa är kortare. (Se fig. 10.)
Detta innebär i filningshänseende ingen principiell skillnad mellan denna och rivtandade sågar, vilka verka i båda riktningarna.
Det gives vid skarpfilning av en dylik tand tvenne skilda möjligheter nämligen
1) att göra såväl fram- som bakkanternas filfaser lika smala eller lika breda (för hårt resp. löst virke) eller
2) att göra framfasen smal och bakfasen bred eller framfasen bred och bakfasen smal (för hårt resp. löst virke).
I övrigt fasthålles vid att tanden blott behöver vara skarpfilad till 1/3 från spetsen räknat och att den nedre spånutförande delen av tanden och tandbottnen göras vinkelräta mot sågens plan. Skarpfilningen sker lättast så, att tandens framsida med den spånförande delen och filfasen först iordningställes, varefter tandens utfilning till spets sker från bak­kantens filfas.
27
Toppning av tänderna
En svag toppning av tän­derna (se fig. 43) ger även ökad effekt och större var­aktighet åt skärpan. Den är att rekommendera särskilt vid hårt och tjälat virke. Toppningen utföres som sy­nes å figuren på så sätt, att tandens framkant filas i van­lig ordning, varefter några drag göras på tandens bak­kant, dock ej så mycket att fogningsplattan försvinner.
Fig. 44. Felaktigt utförd toppning
Denna är nämligen till god
ledning, när filningen av toppen göres. Själva toppningen tillgår så, att man filar tandens topp bakifrån i ungefär 45° vinkel mot tandlinjen. Avbryt filningen så fort plattan försvinner. Toppfasens längd bör aldrig vara över 1,5 mm. En felaktig toppning visar fig. 44.
För filning av rivtandade timmersvansar användes flata, tunna, finhuggna sågfilar med en rund och en flat kant (el. två runda kanter); längd c:a 8 tum. (Se fig. 14 a och b.)
2) Filning av spånskraptandade sågar
På spånskraptandade sågar ha tän­derna fått en sådan utformning att de äga en skärande och en stötande eller skrapande sida. I det följande lämnas
filningsföreskrift endast för de spån-
Fig. 45
skraptandade bågsågbladen. Dessa
blad filas i regel med specialfilar, s. k. knivsågar. Vid skarpfilningen göres filfasen bred (knivskär) på den skä­rande eggen och smal på den spånskrapande kanten. (Se fig. 45.)
3) Filning av hyveltandade sågar
Denna tandning grundar sig som förut nämnts på den principen att vissa tänder utbildas endast för avskärning av fibrerna under det att andra äro speciellt utformade för lösgöring av de avskurna fibrerna och bortföring av dessa ur sågspåret. De förra kallas skärtänder och de senare hyveltänder.
Som framgår av fig. 13 och 46, äro skärtänderna filade på vanligt sätt, ehuru med betydligt bredare filfaser (spetsigare filvinklar) än på de
28
vanliga, ovan beskrivna rivtän­derna. Deras enda uppgift är att tränga så djupt ned i träet som möjligt och avskära fibrerna i två parallella skåror.
Spetsvinkeln på dessa tänder är större än på vanliga rivtänder och deras arbetssätt kan därför jämföras med det, på vilket en kniv, vars spets tryckes mot en bräda under relativt spetsig vin­kel, skär. De vanliga rivtänderna däremot arbeta, vilket redan nämnts, som samma knivs spets, om den tryckes i rät vinkel mot brädan. Den hyveltandade så­gens skärtänder äro vanligen an­ordnande i grupper om 2 eller 4 — med på vanligt sätt varannan tand skränkt åt höger och var­annan till vänster.
Mellan dessa grupper sitter hyveltanden, som har två eggar, en åt varje håll i sågens längdriktning, utbildade som hyvel- eller stämjärn. Hyveltänderna äro oskränkta och gå alltså fram mellan de skåror, som skurits av skärtänderna. De tvärställda eggarna hyvla sedan bort de avskurna fiberstyckena. Dessa lösgöras då icke i form av sågspån som vid rivtänderna utan i form av långa sammanhängande spånor (se
fig. 47), vilka lätt få plats i de stora spånrummen och skjutas framför hyveltänderna utan möjlighet att glida förbi dessa och bli kvar i såg­spåret. En självklar nödvändighet är emellertid, att hyveltänderna äro kortare än skärtänderna, emedan de eljest skulle hindra dessa att tränga ned i träet.
Det viktigaste vid trimningen av de hyveltandade sågarna är att få skillnaden i längd mellan de två slagen av tänder lämpligt avpassad för det virke, som skall sågas. För hårdare virke skall denna skill­nad vara mindre och för mju­kare större. Några exakta mått kunna dock ej angivas utan blir detta en erfarenhetssak. Dock bör
29
nämnas att skillnaden mellan högsta och lägsta läge på hyveltandeggarna endast rör sig inom några 10-dels mm.
Hyveltandade bågsågblad. För sänkning av hyveltänderna på dessa bågsågblad finnes dels fasta, dels ställbara filmallar (se fig. 26). Den fasta mallen har två urtag märkta »Winter» och »Summer». Det första ger en höjdskillnad av 0,35 mm, det senare 0,55 mm mellan hyveltänderna och skärtänderna. »Winter» är avsett för sänkning av
hyveltänderna vid sågning i fruset och hårt virke, »Summer» i ofruset och löst. Användningssättet framgår av fig. 48.
Efter nedfilningen till rätt höjd av hyveltänderna sker skarpfilning enbart av des­sas insidor. De skola givet­vis icke skränkas och ej hel­ler fasfilas. Fasfilningen av skärtänderna sker på van­ligt sätt med aktgivande på att tandformen behålles i sin ursprungliga form. Fa­sen kan i detta fall vara rätt stor, då tanden enbart skall skära.
För skarpfilning av hyveltänderna och skärtändernas filfaser och bottnar erfordras en dubbel sågfil med fin engradig tvärhuggning av c:a 5 1/2 tums längd (fig. 15). För spånutrymmet däremot en 6 mm:s kransågfil (rund) av c:a 5 tums längd.
III. Efterkontroll — Finjustering av skränkningen och
borttagande av råeggen
Efter skarpfilningen bör fil­graderna på tändernas ut­sidor (skägget) avlägsnas. Detta bör utföras på så sätt att ett fint bryne (aldrig fil) lätt föres utmed tand­raden; viktigt är emellertid därvid att brynet endast får beröra den skränkta delen av tänderna. Genom denna bryning finjusteras även skränkningen (se fig. 49).
Denna åtgärd bör vidtagas före användandet av varje nyfilad såg.
30
B. HUR MAN SKÖTER EN YXA
Slipningen av yxan
En yxa, liksom eggverktyg överhuvudtaget, får aldrig slipas på smärgelskiva, eme­dan den då lätt blir så varm, att härdningen »löper ut». Dessutom tager smärgel-stenen så hårt på yxan, att denna gärna blir för tunn i eggen.
Ej heller filning bör förekomma vid skärpning av yxor. Filen ger små »brottanvisningar» i eggen. En yxa skall slipas på våt sten. En huggyxa får ej heller »skålslipas» (se fig. 50 d), utan måste slipas så, att yxans profil får det utseende, som fig. 50 a och b visa. Klyvyxan slipas i enlighet med fig. 50 c. Vid huggning i skogen hålles yxan vass med ett bryne.
Omskaftning
Vid omskaftning bränn aldrig ur den i yxan kvarsittande delen av skaf­tet! Slå ej heller på själva yxan för att få loss den kvarvarande skaft­biten! Det rätta sättet är att medelst en träplugg driva ut skaftdelen ur yxans öga.
Vid stark kyla brister en yxa lätt
Detta behöver icke bero på något fel i materialet utan på stålets egen­het att bli skört i kyla. Har yxan därför stått ute i stark kyla under en natt, försök då att värma upp den, innan arbetet börjar! Håll den i närheten av elden eller gnid den mot rocken eller byxbenet!
Flisor ur eggen
I detta sammanhang förtjänar det också att påpekas, att det behöver icke vara något fel på en yxa, om en flisa med jämn kant går ur eggen. Inträffar något dylikt, beror det nästan alltid på för tunn egg, slint-hugg, hugg i sten, att yxan sitter ostadigt på skaftet eller dylikt. Är brottytan däremot ojämn, föreligger sannolikt materialfel.
Vad man aldrig får göra
Skall en yxa förbli ett effektivt huggverktyg får den icke användas så­som slägga, kil, vändhake, att bända och bryta med, etc. Användes yxan till andra arbeten än den ursprungligen är avsedd för deformeras den lätt och eggen förstöres, varigenom huggningsarbetet försvåras.
31
Alltså skola vi komma ihåg
För att kunna utföra största möjliga arbete med minsta möjliga kraft­förbrukning:
1. Välj en för ändamålet lämplig yxa.
2. Vårda yxan.
3. Använd yxan till vad den är avsedd för — ej något annat.
C. SKÖTSEL AV BARKSPADAR
Vid kall väderlek utsattes barkspaden för den största påfrestningen. Barkspadens egg bör då hållas tämligen tjock, till förhindrande av att bitar slås ur densamma.
Vid len väderlek fordras, att eggen är mycket skarp, så att savbarken icke »luddar fast». Vid barkning gäller, att arbetet utföres lättast, om spaden kan följa mellan savbarken och träet. För att åstadkomma detta fordras en noggrann justering av eggen med bryne.
Principen för denna finjustering fram­går av fig. 51. Påpekas bör att juste­ringen endast gäller yttersta delen av eggen. Det sätt varpå varje enskild arbetare för barkspaden — högre eller lägre från stammen räknat — inverkar givetvis även på denna justering, var­för dess utförande här endast kan an­givas i princip.
Även för barkspadar gäller, att de före användningen skola värmas något, om de stått ute i stark kyla över natten.
Vid skärpning av barkspadar bör man komma ihåg att:
1. Slipa barkspaden mot våt slip­sten och
2. Använda bryne — aldrig fil — för barkspadens skärpning.
D. VÅRD AV ÖVRIGA REDSKAP
Se noga till att lyft- och vändredskapens spetsar hållas skarpa. De släppa eljest lätt greppet. Tidsförlust och olycksfall bli följden.
32
III. ARBETETS TEKNIK
A. HUR UTFÖRES AVVERKNINGEN?
Huggningsarbetet omfattar en mängd olika detaljarbeten eller deloperationer. De viktigaste äro:
gäng till det träd, som skall huggas,
fällning av trädet, med:
fallriktningens bestämmande,
snöskottning och röjning kring trädet,
fällhugg,
fällsågning,
trädets fall,
bortkapning av eventuell fällkam,
kvistning
avmätning
kapning
barkning, vilken antingen utföres som: toppbarkning, randbarkning eller helbarkning,
klyvning; förekommer endast vid kastvedhuggning, uppläggning; förekommer speciellt vid massaved, långved, kolved samt kastved, hopsamling av redskap.
Vi ha under kap. I och II berört redskapen och deras vård. Nu skola vi för­söka ge svar på frågan:
B. HUR ARBETAR MAN ÄNDAMÅLSENLIGT?
Det är icke lätt att ge några regler för, hur arbetet under alla förhållanden skall utföras. Vi skola emellertid söka ge några allmänna anvisningar:
1. Planera fällningen
Lät ingen arbetstid onödigtvis gä förlorad genom planlöst irrande pä av­verkningsplatsen.
Utbytet av arbetet kan härigenom — fullkomligt obehövligt — minskas så mycket, att arbetsförtjänsten kan bli lidande härpå.
33
Börja ej arbetet för dagen utan att ha en viss arbetsplan. Gäller det timmer- och massavedhuggning, där virket skall köras ut omedel­bart, och arbetsmetoden är sådan, att virket skall släpas fram för hand till de naturliga eller redan iord­ningställda utforslingsvägarna, fäl­las träden mot dessa. Härigenom minskas hopdragningsarbetet. Gäl­ler det massaved, kolved eller kast­ved, som skall ligga kvar i skogen i kistor, res eller kastar under någon tid, så fällas träden mot den plats, där vir­ket upplägges (fig. 52). Resen och kastarna skola givetvis placeras så, att utkörningen underlättas, vilket bäst sker genom att placera dem efter utkör-ningsvägarna (se fig. 69).
2. Bestäm trädets fallriktning redan under för­flyttningen till det träd, som skall fällas!
Då kan fällningen påbörjas genast vid ankomsten till trädet. Trädet skall fällas så, att det
1) icke skadar ostämplade träd, plantor, ungskog och hägnader,
2) icke kommer i beröring med eller skadar telefon- eller kraftledning, vilket i senare fallet kan bliva både livsfarligt och dyrbart. Huggaren kan vid vårdslöshet göras direkt ansvarig för uppstående skada.
Sök i möjligaste mån undvika att fälla fast träden. Det förorsakar onödig tidsspillan och skadar skogen.
Påfällt och skadat ostämplat träd må ej fällas utan förmans tillstånd.
Lutar trädet angiver detta ge­nast dess fallriktning (se fig. 53).
Står trädet rakt, kommer det att falla åt det håll, där den största och tyngsta delen av kronan befinner sig eller i vind­riktningen.
34
3. Fällhugget
skall ansättas på trädets fallsida så lågt som möjligt. Ev. förekom­mande rotstämpel får dock ej ska­das.
Är virket mycket värdefullt, skall fällhugg påbörjas genom ett såg­skär, mot vilket inhugg göres un­derifrån. (Se fig. 54 b o. c.) Stubb­höjden skall ej överstiga 3" från marken och får ej göras högre än i jämnhöjd med högsta rotgrenen. Enstaka rotgren avhugges, så att den ej tvingar till för hög stubbe.
4. Utför fällskäret så här
Fällskäret göres på mot fällhugget motsatt sida av trädet, helst i höjd med fällhuggets nedre kant — ej för högt och ej under denna kant (se linje 1 och 3 å vidstående bild), då risk för spjälkning därvid föreligger.
Större effekt med mindre ansträng­ning uppnår huggaren, om sågningen med timmersvans utföres på grövre träd på ne­dan angivna sätt (se fig. 56).
Börja sågdraget som linje 1 i fig. 56 visar, öka trycket successivt, så att sågen skjutes in i spåret samtidigt som sågaren flyttar sig något åt linjen 2. Upprepa för­farandet från 2—3 o. s. v. så att vid sågningens slut skäret är parallellt med fäll-hugget.
För undvikande av spjälkning vid fällning av lutande träd eller i stark blåst, bör man alltid mot fällhugget kvarlämna ett kilformigt parti, vilket sist avsågas.
Undvik att fälla träd över stenar, stubbar, fällda eller nedböjda träd etc. Undvik om möjligt fällning vid stormig vä­derlek. Träden förstöras då lätt genom spjälkning, de ändra ofta fallriktning och öka risken för olyckor. Vid all fällning varna kamraterna i god tid. Tryck ej kroppen mot ett nästan avsågat större träd för att få det att falla i viss rikt­ning. Särskilt vid blåsig väderlek förorsakas därvid många revbensbrott och klämskador å bröstkorgen.
Kilning. Vid fällning av grövre stammar, är det nödvändigt att begagna kil, då sågen »kniper». Kilen är även bra, dä man önskar att trädet skall falla i annan riktning än den naturligt givna.
Att lösgöra träd, som hängt upp sig, är ett riskfyllt arbete. Försök aldrig att få loss ett fastfällt, tyngre träd genom att klättra upp i detsamma. Försök ej heller att med axeln under rotändan flytta trädet. Använd i stället vändhaken och vrid trädet ur kro­nan på det träd, i Vilket det fastnat.
Arbeta icke under fastfällt träd utan nedtag det genast.
37
5. Kvista »med kvisten» — ej mot
Det går lättare att hugga i kvistens rikt­ning och spjälkningsskador uppstå då ej. Kvistningen skall sålunda ibland påbörjas från roten, ibland från toppen, beroende på hur kvisten vuxit. Avhugg alltid kvis­ten så nära stammen som möjligt. Bark-ningen går då både lättare och säkrare.
6. Avmätning eller ap­tering
Finnes avmätare på huggningstrakten utmärker denne, var det fällda trädet skall kapas (aptering). Bränn-, kol- och massaved kapas utan aptering. Härvid skall huggaren själv mäta virket med mätkäpp enligt huggningsinstruktionen.
Stå vid kvistning alltid pä motsatt sida av stammen mot den, på vilken kvist-ningen utföres. För yxan så, att den, om den slinter eller fortsätter i huggets rikt­ning, ej kan träffa benen.
Sväng ej yxan med större kraft än som er­fordras.
Giv akt på buskar och grenar, som kommit i spänn under fällda träd. Dä de avhuggas, slå de ofta kraftigt upp och kunna dä tillfoga Er skador i ansiktet, särskilt i ögonen.
38
7. Kapning
skall ske med såg vinkelrätt mot stammen. Kolved och andra små-sortiment (men ej brännved) be­höva ej vara jämnkapade.
Kapning bör alltid ske med båg-sdg, såvida ej stammen är för grov. Den klämmer praktiskt taget aldrig och »skär som i smör», varför arbetet går lätt — speciellt vid sågning med »vaggning» (se fig. 61).
Sågningsarbetet underlättas nämligen avsevärt om sågningen utföres med »vaggning», d. v. s. om sågen vid dess fram- och återgående rörelse får — överdrivet talat — skära stocken utefter två skär, som bilda vinkel mot varandra såsom bilden visar.
Håll ej handen för nära sågskäret vid kapning. Alltför många olycksfall in­träffa just på det sättet. Håll i stället handen som fig. 62 visar.
39
Vid kastvedhuggning böra klena träd, som kunna dragas av huggaren, släpas okapade till den blivande kasten och ka­pas pä en sägbock (se fig. 62). De ligga dä stadigare, vilket underlättar sägnin­gen. Grova träd kapas liggande pä mar­ken. Observera, att veden skall kapas i jämna 1-meters längder, där ej annor­lunda bestämts. Det är för det kom­mande arbetet till fördel, att redan vid kapningen skilja pä klampar, som skola kl/vas och sädana, som endast skola randbarkas.
8. Lumpning
Vid förekomst av röta, som ej är av beskaffenhet, att den får inga i gagnvirkessortimentet, avkapas denna i regel i hela meterlängder till dess frisk ved påträffas. Detta kallas lumpning (se fig. 63).
Vid kapning underifrån med timmer­svans fastnar sägen lätt. Ena handen kastas därvid ofta framåt mot de upp-åtriktade sågtänderna och skadas. Förhindra detta genom att fatta med fullt grepp om sågens handtag.
40
9. Barkning
Barkningsarbetet utföres antingen som toppbarkning, randbarkning eller hel-barkning.
1. Toppbarkning (se fig. 64) avser att underlätta inmätningen av obarkat sågtimmer. Härvid helbarkas 1 — VI2 fot av top­pen. Arbetet utföres lämpligast med barkspade eller i undan­tagsfall med yxa.
2. Randbarkning underlättar speciellt massavedens, lång­vedens och kolvedens samt de okluvna klenare kastved-bitarnas torkning. Följande bestämmelser angående rand­barkning av långved och kolved tillämpas ofta:
lövved och barrved................ under 10 cm mittmått på bark: 1 rand
» » » ................ 10—15 » » » » 2 ränder
» » » ............... 15—20 » » » » 3 »
» » » ................ över 20 » » » » 4 »
Randbarkning av massaved, långved och grövre kolved utföres enklast med hjälp av barkspade. Den klenqre kol­veden och kastveden (sefig. 65) randbarkas enklast med yxan.
Dä s. k. långbark uppstår använd handskar eller barkspade med barkavläggande vinge (se bilden). En barkspade slinter ytterst läftt, ändrar riktning och kan åstadkomma ben­skador. För alltid barkspaden sä, att d«n vid slintning icke kan träffa benen.
■■It
3. Helbarkning(sefig.66). Denna verkställes antingen pägrund av tillverkningstekniska önskemal från den träförbrukande industrien eller för att nä bättre torkning och därmed flyt­förmåga hos virket. Helbarkning utföres med barkspade och är det mest energikrävande av allt huggningsarbete. Spara därför icke hela barkningen av det under dagen fällda virket till eftermiddagen, utan fördela ut den över hela dagen
Tillse att sägen kan föras fritt, alltså utan hinder av kvistar, stubbar, stenar eller andra föremål. Detta förebygger hand­skador.
Vid sårskador anlägg genast förband. Kom ihåg att det ligger en bister sanning i ord­språket: »Små sär och fattiga vänner skall man icke förakta».
42
10. Klyvning av kastved
Klyvningen sker lättast med hjälp av slägg-yxa. Kil användes endast, då veden är myc­ket grov och svårkluven. Klyvningen utföres lättast på följande sätt: Använd minst två klampar som underlag vid klyvningen (se fig. 67). Yxan sättes an någon decimeter från klampens ena ända. Är klampen frusen och yxan studsar tillbaka utan att klampen spric­ker, boren spricka i barken upphuggas. Är klampen mycket kvistig, brukar det vara lät­tast att sätta an yxan mellan två större kvis­tar. Måste kil användas på vintern, då klam­pen ärfrusen, slås den av många in från ändan och helst i kärnan. Är klampen ofrusen slås den in frän sidan. Prima ved och pann-ved skall vara kluven en gäng om klampen överstiger 10 cm i diameter (15 cm för ut­skottsved) och två gånger om den är över 25 cm.
11. Uppläggning
Uppläggning av avverkat virke
i skogen bör i möjligaste mån ske invid vägar och stigar (se fig. 69). Enstaka spridda bitar skola läggas pä stenar och stubbar, sä att de ej täckas av ris och snö. Virket skall alltid läggas på torr mark.
Använd aldrig kil och slägga med skägg. Stålflisor avslås lätt från skägget och kunna förorsaka svåra
olycksfall.
43
Vid uppläggning av brännved i kost skall följande tillvägagångssätt användas:
a. Två i överändan med säg tvärkapade stöt­tor slås ned i marken på 1 m avstånd från varandra.
b. Underlagen läggas ut. De skola vara så grova, att veden ligger helt fri från marken.
c. överslaget pålägges. Det tillverkas av en stör, vars ändar på en sida något avplanats. Det spikas fast i stöttorna med 3' trädspik.
Veden travas med kloven vånda mot marken till en höjd av 1,1 m (0,1 räknas som övermål för torkning och sjunkning). Om veden är gill­rad förorsakar detta vid avräkning att hugga­ren får trava om veden. Endast med förmans tillstånd får kastved uppläggas i mindre kas­tar än 1 kubikmeter.
Kasten får aldrig ställas mot växande träd.
LÄS rådet bilden ger TÄNK pä vad det innebär FÖLJ det - det tjänar Ni mest pä själv
44
Långved och kolved läggas i res (klipp). Långved, som skall torka före utkörningen, bör uppläggas i res. Följande bestämmelser för resläggning böra iakttagas:
 bottenklampen skall läggas mot en låg stubbe el. d/I., med rotändan pä stubben.
 korset skall resas vinkelrätt mot understa klampen, och allt­så ej lod rätt, ti II en höjd av 1 —1,2 m.
 avståndet mellan toppändarna i bottenparet bör vara Vlz—2 m.
 varje följande klamps toppända skall läggas utanför den under­liggande.
 alla res skola om möjligt upp­läggas med krysset i riktning mot utforslingsvägen.
Massaveden lägges i trianglar
(s. k. kistor) till minst 1 m:s höjd eller res enligt förmans anvisning.
Vid lyftning av stockar eller andra tunga föremål, lyft med något böjda knän, såsom bilden visar, emedan påfrestningen blir mera fördelad — muskel­sträckningar undvikas.
45
INNEHÅLLSÖVERSIKT
I. REDSKAPEN sid.
A. Sågar jämte hjälpverktyg ........................ 4
B. Yxor............................................ 14
C. Barkspadar...................................... 17
D. övriga redskap.................................. 18
II. REDSKAPENS SKÖTSEL
A. Hur man sköter en såg.......................... 20
B. Hur man sköter en yxa.......................... 31
C. Skötsel av barkspadar............................ 32
D. Vård av övriga redskap.......................... 32
III. ARBETETS TEKNIK
Avverkningsarbetet i detalj.......................... 33
Ordning skapar ej blott säkerhet och trev­nad utan underlättar även arbetet.
46
Förse Dina redskap med eggskydd!
— härigenom skyddar Du både Dig själv och dessa.
47
Du vet
att av spadar finns det många olika typer; väljer man den för ändamålet lämpligaste
 utför man mera arbete
 med mindre ansträngning.
På samma sätt förhåller det sig
med de redskap man använder i skogsarbetet. I denna bok får Du en ingående redogörelse härom.